Att åka som aupair är lätt - men att hamna i en bra familj är inte lätt och att hamna i LA är definitivt inte lätt. Tyvärr så är det så att det är väldigt mycket mera vanligt att ha en aupair på östsidan vid New York, men inte alls lika många familjer som vill ha en aupair på västsidan vid LA/San Fransisco. Men jag hade bestämt mig. Jag skulle till Los Angeles och där med basta.

Jag åkte med STS, något jag tyvärr inte rekommenderar. Ansökningarna var skitjobbiga, och jag vet inte hur många veckor jag la ner på dom. Det var verkligen ett heltidsjobb som jag försökte få ihop samtidigt som jag jobbade: heltid. De förväntade sig att man skulle vara duktig på engelska innan man ens bott i landet, de hade inga svenska översättningar och tyckte att man var dum i huvet om man ringde och bad om en förklaring på något man inte förstod. Sen hade jag dessutom väldigt höga krav på mig själv och ville att allt skulle vara perfekt, varenda ord skulle få familjerna att vilja välja mig. Känslan när alla papper var klara var obeskrivlig.

Likadant var det med den obligatoriska aupairvideon, där många bara sitter framför sin webcam och berättar lite om sig själva. Jag däremot la ner en veckas tid bara på videon, filmade i olika miljöer, när jag körde barn i bil, hoppade studsmatta, filmade på förskolan där jag jobbade, hemma osv med musik i bakgrunden.

Allt extra jobb gav i slutändan resultat – det hörde av sig över 25 familjer, jämfört med andra aupairer som brukar få runt 5 familjer som hör av sig. Så det var bara för mig att välja och vraka;)

STS har en otroligt dum regler – Man MÅSTE boka skypeintervju med ALLA familjer som hör av sig och man får ALDRIG tacka nej till en familj för att de bor på fel ställe. HUR JÄVLA DUM ÄR INTE DEN REGELN DÅ?! TRO FAN ATT DET FLESTA AUPAIRER INTE AVSLUTAR SITT ÅR ELLER VANTRIVS!! Visst var det lärorikt och rätt intressant att prata med alla dessa familjer, men en skypedejt innebar oftast att jag fick gå upp kl 4 på morgonen vid 25 tillfällen för att prata med familjer som jag redan innan intervjun visste att jag inte ville matcha med.

Efter varje skypeintervju ringde STS och frågade hur det gick. Min andra intervju var jag exempelvis tvungen att prata med ett lesbiskt par med tvillingar OCH trillingar som bodde 2 timmar utanför New York på landet. STS frågade om de var trevliga och jag svarade: “Ja”. Då sa STS direkt “Men va bra då tycker jag att ni ska matcha!”

Många gånger skulle jag vilja fråga STS: “Om jag var DIN DOTTER, hade du då sagt samma sak? Hade du uppmuntrat din dotter att ta första bästa familjen när hon ska vara borta ett år? Hade du inte frågat om magkänslan känns bra?"

Det hörde av 2-3 familjer från LA men då stämde tyvärr inte min magkänsla. ALLA 25 familjerna jag pratat med sa att de ville ha mig, men jag ville inte ha dom. Jag letade efter rätt magkänsla. Detta gillade inte STS eftersom hela aupairgrejen är att aupairen ses som en slav som ska vara tacksam att någon familj vill ha dom i sitt hem ett år. Jag tänkte tvärtom, att de ska vara tacksamma som får ha mig i deras hem ett år, och att deras barn får ha mig som nanny med så mycket erfarenhet av barn som jag faktiskt hade. Efter att ha sagt nej till ca 25 familjer hotade STS: “Om du inte matchar med en familj inom en vecka kommer vi ta bort din från programmet.”GÖR DET DÅ!" tänkte jag och började söka till nya organisationer. Men då hörde min familj av sig. Magkänslan var bra och det blev ett fantastiskt år och nu har jag min andra familj för resten av mitt liv.

Men folk som säger att “Din lyckost, du hade tur med både barnen och familjen!” kan tänka om. Jag hade inte tur, jag är bara jävligt målmedveten!

Att vara aupair är ingenting jag rekommenderar. Även fast jag hade en bra familj, så kom det väldigt många situationer när man känner sig väldigt låst och som 13 år igen. Du måste vara väldigt flexibel och ALLTID beredd att jobba över eller att ditt schema ändras samma dag. Du kan inte planera dina helgen för du måste kanske rycka in och jobba. Du bor med din chef så du kan aldirg vara 100% dig själv och alltid en förebild för barnen. Tack vare att jag hade valt ut min familj med omsorg så fick jag ett bra år. Jag kände direkt på skype att jag och mamman klickade. Det är det viktigaste. När jag ramlade in kl 8 på morgonen från känidsefterfest i Hollywood hills så skrattade dom bara åt mig och var nyfikna på vilka kändisar jag träffat på den här gången. Men de flesta andra aupairerna jag lärde känna hade det helt tvärtom om, med regler när de skulle vara hemma, inga vänner på besök, inga lediga helger eller kvällar, fick inte ta ledigt för resor, behandlade som slavar, fick inte äta tillsammans med familjen, bodde i garaget... listan kan göras lång.

Är du lika envis som jag så kan däremot ditt aupairår blir hur bra som helst. Men för folk som är nyfikna på LA och vill leva Hollywood-drömmen fullt ut rekommenderar jag att jobba ihop pengar och åka ner på turistvisum i 3 månader, för att sedan knyta kontakter och se vad du verkligen vill sysselsätta dig med där nere. Hittar du en grym familj - Go for it! Boende är det jättelätt att hitta. Jag brukar rekommendera att skriva ett inlägg i Facebookgruppen "Swedes in Los Angeles" en väldigt aktiv grupp där studenter söker nya roomisar flera gånger i månaden! 

Hoppas detta var till hjäp och fick dig att förstå aupairlivet! Hör av dig om du har några mer frågor :)

Några utav mina löjligt amerikanska, lyckliga ansökningsbilder: